Imorse var det dags för 1-årskontroll på BVC, sista som spädbarn med vaccinering och allt som hör till. Lite gnäll var det denna gången när hon fick sprutorna men det gick över på en millisekund. Doktorn hade inga anmärkningar och kurvorna ser ut som de ska. Eller ja, hon har väl droppat från högsta viktkurva till strax över medel men det är ju inte konstigt. Hon har ju vägt runt 10kg i ett halvår nu. Så nu ligger hon på stabila 10,4 kg och 75cm.

Väl inne hos BVC och läkaren tog hon några bestämda steg rakt in i famnen på barnläkaren och skrattade. För äntligen har det lossnat för henne. Hon har varit väldigt försiktig med gången och iakttagit sina vänner. Men nu har det släppt och hon går redan nu väldigt bra. Lugnt (någorlunda) och stabilt. Såklart med de starka lårmusklerna hon har är det inte så konstigt.

Vi är såklart jätteglada för hennes skull då hon varje gång hon kommer på att hon kan gå som alla andra så kommer det glädjetjut. Livet blir så mycket roligare nu när man inte måste hålla i handen hela tiden. Och såklart är våra ryggar väldigt glada också! Hur går det för era småttingar? När började de gå? Har de börjat än?

1 år redan!

Idag fyller min älskade unge ett helt år! Kan ni förstå? Har haft ett stort kalas i helgen jag tänkte jag ska visa er lite mer från senare, vi har planerat och fixat. Bakat och dekorerat. Det har varit helt fullt upp. Men nu är det över och nu ska vi fixa allt inför förskolestarten och njuta av sista veckan av semestern. Vila och återhämta oss. Gosa till det rejält och fylla på med massvis av kärlek!

Men först tänkte jag faktiskt ge er några bilder från året som gått, några har ni sett. Andra har jag faktiskt inte hunnit publicera ännu.

Påväg hem från BB, 4 dagar gammal.
En busig 3 månaders tös på äventyr
7 månader gammal, börjar verkligen öva upp sin styrka
10 månader och jagar hästarna i Slottskogen
Fina midsommartjejen, som sedan fick dansa i ett regnskydd pga det började ösa.

 

Det har hänt så mycket det senaste året, och än mer ska komma att hända när jag ska lära henne allt om världen. Hon har exempelvis redan tagit 3 staplande steg, men föredrar att krypa då det går fortare och inte är lika läskigt. Men hon står själv nu och viftar och klappar händerna. Gången är inte långt borta!

Smash the Cake och förberedelser

För ett litet tag sedan gjorde vi en Smash the cake med Cleo inför hennes stundande 1-årsdag. Denna ungen reagerade väl inte som det var tänkt på detta. Tydligen var det världens undergång att bli nerkletad med tårta. Men eftersom jag jobbade med min bästa fotograf Magnus Egger så blev det fantastiska bilder ändå.

Mer bilder kommer att komma såklart men tänkte visa er några av de vi fått fram. Samtidigt tänkte jag berätta lite om att det är en hel del förberedelser på gång här. Förberedelser och fix. Bloggen ska uppdateras och bli jättesnygg och Cleo ska fylla 1 år. Och såklart så ställer jag till med temafest. Kommer ha teaparty, så nu är det massvis med roligheter som ska fixas och donas inför detta.

Att upptäcka världen igen

Vi har ju verkligen börjat upptäcka världen och allt omkring oss på nytt, på ställen vi varit så många gånger redan ser vi nya saker. Men också ställen vi inte varit så mycket på. Cleo visar oss. Cleo och hennes “Titta!”. För i hennes värld är ett tak med speglar det mest fantastiska, en girlang med elefanter som pinglar. Och djur, djur är verkligen hennes absolut bästa.

Så att gå runt i Slottskogen och titta på djuren, till och med klappa dem om vi orkar ta oss till barnens zoo. Det är livet. Det är inte så viktigt vilken typ av djur, men bäst är katter, speciellt långhåriga sådana. Detta till Luke och Sessans förtret. Men även hästar tycker hon om. Ganska precis efter att denna bilden togs försökte hon nämligen klättra in i hästhagen för att få klappa hästarna. Sådär bra för en liten minimänniska att krypa runt bland hästar kan jag tycka.

Här försöker vi lära Cleo att man ska klappa snällt och respektera alla djur, det kommer, men vi är inte där än. Respekterar dem det gör hon, för hon älskar dem. Men detta med att klappa snällt när man blir helt exalterad är svårare!

Kommer fortsätta visa er hur vi gör för att upptäcka världen på nytt med Cleo, men med jämna mellanrum. För just nu är det semester och jag njuter med henne och förbereder för stort kalas.

3 månader

Tänk er vad tiden går fort. Idag fyller Cleo tre månader. Hon kom ju nyss och nu är hon en helt egen person med vilja och som utvecklas för varje dag som går.

Cleo bara växer och växer, nu har hon nästan uteslutande storlek 62 på kläderna. Vilket inte är så konstigt då hon är hela 60cm nu. En lång och stark tjej är hon. Vi har ju varit hos sjukgymnasten med henne, och fått massvis med ryggträning på schemat. Så att hon snabbt blir stark och kan sitta själv och inte behöver ligga på rygg för att se så mycket som möjligt.

Dock är detta med ryggträning inte så lätt, för ju mer hon ligger på rygg desto mer får hon kontroll på kroppen och nu har hon fått koll på det där hur man ska göra för att rulla runt medvetet. Så vips så ligger hon på rygg och skrattar ändå. För det är ju så mycket lättare att ropa på mamma och få hennes uppmärksamhet när man ligger på rygg. Då behöver man ju inte anstränga sig utan kan helt enkelt fokusera på att snacka och testa alla ny ljud man kommit på. Dessutom är det ingen tyst tjej alls vi fått, jäklar vad högt hon ska snacka.

Och allt är ju lättare på rygg, då kan man ligga och snacka med sin fjäril. Slänga armarna efter den och försiktigt greppa tag om vingarna och dra den till sig. Smaka lite på vingarna och skratta åt det.

Det går så fort detta, det är nästan lite läskigt. Snart är hon en riktigt stor tös som springer runt här hemma och stökar runt.

Mammas lilla älskling!

Cleo 6 veckor.
Body och Nalle från Newbie.

Min lilla tjej växer så det knakar. Det är helt otroligt. När jag tittar tillbaka på bilder så förundras jag över hur fort det går och att hon varit så liten så nyss. Jämför bara den översta bilden med den nedan. Det är så mycket närvaro, joller och skratt nu för tiden. Och betydligt mycket mer gnäll när hon upptäcker världen och vill upptäcka mer och mer, men inte kan ta sig fram. Man märker att hon blir frustrerad över både det och att hon inte kan förmedla vad hon vill. För varje dag blir hon mer och mer envis och får mer och mer vilja. Så vissa dagar är det mycket kämpande med henne, men det är väl vad man ska förvänta sig med en liten knodd. Men det är det värt, för det är så mycket kärlek och mys i henne att jag kan gå under.

Cleo 8 veckor.
Onesie från H&M.

Min förlossningsberättelse

Jag tänkte först invänta att få min journal som jag ännu inte fått, en månad efter, för att skriva en så korrekt förlossningsberättelse som möjligt. Men samtidigt är det kanske inte detaljerna som är det viktigaste, utan vad jag upplevde? Om inte annat kan jag uppdatera med mer korrekt fakta senare när jag får journalen. Jag var inte direkt med under förlossningen, den var inte jätteskönt så att säga och lustgasen var en bra vän. Lite för bra i vissa lägen. Så detta är hur jag minns min förlossning.

Veckan innan Cleo föddes låg jag två gånger och verkligen kved av förvärkar, de var kraftiga och regelbundna men efter ca 2 timmar försvann de så jag räknade inte med att det kulle sätta igång den 20e heller när jag tyckte att Sebbe kunde ta sig en dag ute med sina vänner, och njuta av semester och Göteborgskalas. Det enda jag ville var att han inte skulle dricka för mycket ifall att. Dagen var lugn, men jag var jäkligt trött så vid 4 så jag gick och la mig. Slutade med att jag åter igen fick förvärkar som var ännu kraftigare, så kraftiga att jag drömde att jag födde. Men de la sig efter ett tag igen.

Värkarna återkom dock runt 22 i ny styrka och jag började klocka dem. Det var nere på 4 mellan värkarna när jag kom på att jag skulle höra när Sebbe hade tänkt komma hem. Inte för att jag egentligen trodde att det skulle dra igång men kände att det var bäst så ifall att. Speciellt om det faktiskt var dags och jag inte hörde av mig förrän det var försent. Jag var helt ok med att han kanske skulle vidare en sväng, men ville mest veta om han var påväg hem eller inte.

Efter ett tag fattar nog både jag och han att det är lite mer allvarligt än vad vi tror och Sebbe springer till bussen, och hamnar på fel buss. Så han får ta en sväng till Mölndal innan han kommer hem till Partille. Men jag är rätt lugn, för i den vevan har jag pratat med förlossningskoorinatorn och hon har sagt att det finns platser på Östra.

När Sebbe väl kommer hem runt halv 1 står jag och hänger över saker för att det gör så ont, han tycker vi ska åka in. Jag tycker vi ska lägga oss. Efter bara en liten stund inser jag att jag inte kan ligga still, att det inte gick längre. Sebbe får ringa in och jag får köra till Östra. Vi får snällt stanna på busshållplatser för att ta värkarna men vi tar oss dit och jag får slappna av och värkarna lägger sig lite. Vi kopplar på CTG och efter ett tag blir jag undersökt. Då är väl klockan runt 3 på natten och jag är öppen 2 cm. Men med det värkarbetet hon såg att jag hade bestämde hon att vi ska stanna kvar. Vilket var tur. För snart går Cleos puls upp och jag får feber. Här någonstans mitt i detta, ungefär 6 på morgonen, bestämmer jag mig, tillsammans med barnmorskan att jag faktiskt ska satsa på EDA, för lustgas och andning fungerar inte. Mina värkar är så starka att jag inte kan få minsta ro.

Nu är det dags för skiftbyte och vi hinner byta barnmorska innan jag får min bedövning och när vi sätter den får den hon sitta och hålla fast mig, för jag rycker undan när kirurgen ska sätta den. Inte så jättebra. Men bedövningen tar perfekt och jag kan nästan sova mig genom värkarna och vi bara väntar och väntar. Jag försöker dricka saft för de märker att jag börjar få vätskebrist och får dropp, antibiotika och alvedon för att ta ner min feber.

För mig går det riktigt långsamt med öppnandet och när ytterligare en ny barnmorska kommer bestämmer hon att vi får ta hinnorna för vi måste koppla på elektrod på Cleo för hennes puls ökar ytterligare och min feber vägrar ge med sig. Läkare tillkallas och om jag inte minns helt fel är jag öppen ca 7 cm när detta sker. Sebbe ligger bredvid och sover och missar det hela, vilket han är lite besviken på i efterhand. De tar massa prover på Cleo.

Efter ett tag ändrar värkarna karaktär och jag börjar känna värkarna igen, EDAn tar inte trots att vi fyller på. Så jag fåranvända lustgasen för att ta bort udden och det börjar trycka enormt neråt. Mer prover tas och jag är helt plötsligt helt öppen och ska bara testa att krysta. Då är klockan 15:00. Jag tar i och huvudet åker långt ner och barnmorskan ser det. Hon får snabbt kalla på mer personal och jag blir lite stressad av att barnmorskan är själv, de ska ju vara minst två personer.

Jag fortsätter att krysta och de kommer springande efter att hon har fått ropa på dem. Det känns som jag ska slitas sönder och jag minns att jag får fram att jag inte kommer släppa lustgasen, vilket de är helt okej med för att jag har sådan koll och kraft i mina värkar. De frågar om de ska sätta bäckenbottenbedövningen som jag bett om, men säger också att det är så himla nära tills hon är ute så jag bestämmer mig för att klara detta.

​Nu vill ångra mig, vill inte vara med mer. Tycker att de kan ta ut henne utan mig och allt möjligt. Men mellan värkarna skojar jag och allt är som vanligt. Till slut tar jag i för allt jag är värd och huvudet kommer ut. Vilken befrielse! Det känns fantastiskt och smärtan försvinner omedelbart.

Jag får efter ett tag upp min lilla ängel på bröstet och hon börjar äta direkt. Vi låter navelsträngen sitta kvar länge innan de klipper den och det är dags att få ut moderkakan. Som jag tycker kan sitta kvar och det tycker den också. De får stå och dra i den och trycka på magen för att få ut den och det tar lång tid för den att komma ut. Men ut kommer en jättestor och hel moderkaka och jag blir lite sydd, med bedövning som inte tar och sedan tar helt snett så hela mitt ben blir avdomnat.

Men vad gör det? Jag har min Cleo hos mig. Min stora bebis, född 2 veckor för tidigt 49,5cm lång och 3940 gram tung. Liten bebis sa de på MVC, vet inte hur de fick henne till det med sina mätningar?!

Hon är äntligen här!

Min älskade tjej är äntligen här. En stor klump på 50 cm och nästan 4kg valde att kika ut i v. 38 (37+6).

Vi mår bra, men anpassar oss till livet utanför magen. Så det är en paus härifrån, för er som vill se massvis med babybilder och vad vi gör på dagarna är snapchat enklast. Där heter jag granbergsara.

Vi är tillbaka snart med massvis av härligheter!