Min förlossningsberättelse

Jag tänkte först invänta att få min journal som jag ännu inte fått, en månad efter, för att skriva en så korrekt förlossningsberättelse som möjligt. Men samtidigt är det kanske inte detaljerna som är det viktigaste, utan vad jag upplevde? Om inte annat kan jag uppdatera med mer korrekt fakta senare när jag får journalen. Jag var inte direkt med under förlossningen, den var inte jätteskönt så att säga och lustgasen var en bra vän. Lite för bra i vissa lägen. Så detta är hur jag minns min förlossning.

Veckan innan Cleo föddes låg jag två gånger och verkligen kved av förvärkar, de var kraftiga och regelbundna men efter ca 2 timmar försvann de så jag räknade inte med att det kulle sätta igång den 20e heller när jag tyckte att Sebbe kunde ta sig en dag ute med sina vänner, och njuta av semester och Göteborgskalas. Det enda jag ville var att han inte skulle dricka för mycket ifall att. Dagen var lugn, men jag var jäkligt trött så vid 4 så jag gick och la mig. Slutade med att jag åter igen fick förvärkar som var ännu kraftigare, så kraftiga att jag drömde att jag födde. Men de la sig efter ett tag igen.

Värkarna återkom dock runt 22 i ny styrka och jag började klocka dem. Det var nere på 4 mellan värkarna när jag kom på att jag skulle höra när Sebbe hade tänkt komma hem. Inte för att jag egentligen trodde att det skulle dra igång men kände att det var bäst så ifall att. Speciellt om det faktiskt var dags och jag inte hörde av mig förrän det var försent. Jag var helt ok med att han kanske skulle vidare en sväng, men ville mest veta om han var påväg hem eller inte.

Efter ett tag fattar nog både jag och han att det är lite mer allvarligt än vad vi tror och Sebbe springer till bussen, och hamnar på fel buss. Så han får ta en sväng till Mölndal innan han kommer hem till Partille. Men jag är rätt lugn, för i den vevan har jag pratat med förlossningskoorinatorn och hon har sagt att det finns platser på Östra.

När Sebbe väl kommer hem runt halv 1 står jag och hänger över saker för att det gör så ont, han tycker vi ska åka in. Jag tycker vi ska lägga oss. Efter bara en liten stund inser jag att jag inte kan ligga still, att det inte gick längre. Sebbe får ringa in och jag får köra till Östra. Vi får snällt stanna på busshållplatser för att ta värkarna men vi tar oss dit och jag får slappna av och värkarna lägger sig lite. Vi kopplar på CTG och efter ett tag blir jag undersökt. Då är väl klockan runt 3 på natten och jag är öppen 2 cm. Men med det värkarbetet hon såg att jag hade bestämde hon att vi ska stanna kvar. Vilket var tur. För snart går Cleos puls upp och jag får feber. Här någonstans mitt i detta, ungefär 6 på morgonen, bestämmer jag mig, tillsammans med barnmorskan att jag faktiskt ska satsa på EDA, för lustgas och andning fungerar inte. Mina värkar är så starka att jag inte kan få minsta ro.

Nu är det dags för skiftbyte och vi hinner byta barnmorska innan jag får min bedövning och när vi sätter den får den hon sitta och hålla fast mig, för jag rycker undan när kirurgen ska sätta den. Inte så jättebra. Men bedövningen tar perfekt och jag kan nästan sova mig genom värkarna och vi bara väntar och väntar. Jag försöker dricka saft för de märker att jag börjar få vätskebrist och får dropp, antibiotika och alvedon för att ta ner min feber.

För mig går det riktigt långsamt med öppnandet och när ytterligare en ny barnmorska kommer bestämmer hon att vi får ta hinnorna för vi måste koppla på elektrod på Cleo för hennes puls ökar ytterligare och min feber vägrar ge med sig. Läkare tillkallas och om jag inte minns helt fel är jag öppen ca 7 cm när detta sker. Sebbe ligger bredvid och sover och missar det hela, vilket han är lite besviken på i efterhand. De tar massa prover på Cleo.

Efter ett tag ändrar värkarna karaktär och jag börjar känna värkarna igen, EDAn tar inte trots att vi fyller på. Så jag fåranvända lustgasen för att ta bort udden och det börjar trycka enormt neråt. Mer prover tas och jag är helt plötsligt helt öppen och ska bara testa att krysta. Då är klockan 15:00. Jag tar i och huvudet åker långt ner och barnmorskan ser det. Hon får snabbt kalla på mer personal och jag blir lite stressad av att barnmorskan är själv, de ska ju vara minst två personer.

Jag fortsätter att krysta och de kommer springande efter att hon har fått ropa på dem. Det känns som jag ska slitas sönder och jag minns att jag får fram att jag inte kommer släppa lustgasen, vilket de är helt okej med för att jag har sådan koll och kraft i mina värkar. De frågar om de ska sätta bäckenbottenbedövningen som jag bett om, men säger också att det är så himla nära tills hon är ute så jag bestämmer mig för att klara detta.

​Nu vill ångra mig, vill inte vara med mer. Tycker att de kan ta ut henne utan mig och allt möjligt. Men mellan värkarna skojar jag och allt är som vanligt. Till slut tar jag i för allt jag är värd och huvudet kommer ut. Vilken befrielse! Det känns fantastiskt och smärtan försvinner omedelbart.

Jag får efter ett tag upp min lilla ängel på bröstet och hon börjar äta direkt. Vi låter navelsträngen sitta kvar länge innan de klipper den och det är dags att få ut moderkakan. Som jag tycker kan sitta kvar och det tycker den också. De får stå och dra i den och trycka på magen för att få ut den och det tar lång tid för den att komma ut. Men ut kommer en jättestor och hel moderkaka och jag blir lite sydd, med bedövning som inte tar och sedan tar helt snett så hela mitt ben blir avdomnat.

Men vad gör det? Jag har min Cleo hos mig. Min stora bebis, född 2 veckor för tidigt 49,5cm lång och 3940 gram tung. Liten bebis sa de på MVC, vet inte hur de fick henne till det med sina mätningar?!

BB-väskan – vad tyckte jag?

Jag tänkte köra en uppdaterad variant av min BB-väska. Vad jag använde och vad som var onödigt att ta med. Så det blir till stor del en kopia av mitt tidigare inlägg, men med kommentarer där jag anser att det behövs.

Och eftersom jag inte har någon bild som passar inlägget får ni en bild på Cleos en dagar gamla fossingar.

Nödvändigheter

  • Legitimation
  • Godis, bars eller annat som snabbt ger energi. – Åt inte så mycket under förlossningen men var skönt att ha lite godis och sådant efteråt. Och att veta att det fanns, även fast vi bara hann med att äta kexchoklad.
  • Halstabletter – det var värt både under tiden och efter, speciellt om man levde på lustgas som jag gjorde. Dock ska man kanske vara lite försiktig, tydligen kan det göra att bebis får magknip. Men det struntade jag i då.
  • Laddad kamera – Eh ja! Tråkigt att i efterhand bara ha mobilbilder!
  • Spotifylista med bra musik och högtalare – Om  det inte är så att du verkligen vill ha detta och känner att det kommer underlätta enormt för dig kan du skippa det. Jag hade ingen lust eller tid för musik!
  • Mobil, laddare och hörlurar
  • Vattenflaskor – de blev kvar hemma, men mitt råd är GLÖM INTE! Saknade min enormt. Hade den varit med kanske jag inte hade behövt få massa dropp?
  • Mynt – Eller en parkeringsapp?
  • Celsius – tog mig två dagar att dricka den, var helt uppe i varv och snurrig det första. Dessutom kollades mitt blodtryck ofta så jag vågade inte dricka (mer om det i förlossningsberättelse)
  • Bilbarnstol

BB-väska – till mig

Fick sagt till mig att kläder inte var så viktiga, då man gärna gick runt i särken. Men det var verkligen inte det jag ville ha på mig. Ville känna mig lite fräsch, och dessutom fick vi stanna kvar ett tag så vi var ute och gick.

  • Ett par tofflor att skrutta runt i (engångs eller vanliga) – Om inte ett par skor som är lätta att bara kliva i, för du vill inte behöva böja dig för att ta på och av. För man vill inte gå runt barfota helt enkelt.
  • Två par lösa goa byxor – Ett par hade räckt. Man orkar inte byta om så mycket när man knappt lämnar rummet. Slutade med att jag gick runt i ett par lösa kostymbyxor.
  • En trikåklänning – Här råkade det bli en dressad amningsklänning, kanske lite fin för BB men jag trivdes i den så hade den en del.
  • 4 stora trosor, 1 par stödstrumpor – Struttade runt i nättrosorna och bindorna, så ett par för sista dagen hade räckt fint. Orkade inte heller böja mig för att ta på stödstrumpor.
  • 2 gosiga T-shirtar som är lätta att amma i. – Med tanke på att jag hade annat så hade en räckt gott.
  • 1-2 mjuka amningbhar – En skulle nog räcka om man inte måste stanna för länge.
  • 1 tjocktröja eller kofta – Kofta, en lång sådan att ta på sig när man ska lämna rummet.
  • Raggsockar – Helt onödigt
  • Morgonrock – Helt onödigt
  • Handduk – Om du vill duscha. Fanns inga på BB, inte vad jag såg i alla fall.

BB-väska – Hygienartiklar

  • Tandborste + Tandkräm
  • Duschkräm, Shampoo och balsam
  • Lipsyl
  • Deodorant
  • Hudkräm/olja utan parfym – Om du vet med dig att du är torr. Annars kommer du typ inte orka smörja dig.
  • Babyolja – Bra för att få bort envist bajs, för det man fick på BB var torky och vatten.
  • Purelan, ev. bröstvårtsskydd – Om du ska amma, jätteviktigt för det tar tid för vårtorna att vänja sig!
  • Amningsinlägg – Annars kommer du läcka järnet när det väl rinner till, och förstöra och fläcka ner alla kläder.
  • Hårborste och tofsar – Borste glömde jag, ingen fara. Jag borstar ändå mitt hår en gång i veckan typ.
  • Våtservetter – Det finns inte på BB.
  • Blöjor – Det finns på BB, men kan vara skönt att ha med i alla fall.
  • Mjukt toalettpapper – Jag sprack, och fick sy. Men använde deras papper ändå. Men vet att många andra inte klarar av pappret där, så ta med för säkerhetsskull.

BB-väska – Till bebis

Vad gäller kläder beror det väl på hur länge man får stanna, men bebis hade inte på sig så mycket kläder. Hon låg och mös i filtarna eller mot bröstet. Vi fick snällt stanna 4 dagar så baserar det på det.

  • 2 gosefiltar (dels pga ev. kräk men även för att kunna presentera för katterna) – Jättebra för att skapa trygghet också, så att bebis har med den hem sedan. Katterna brydde sig inte om filten och var mer intresserade av bebis.
  • Babynest om jag hinner sy det – Så värt att ha med! Hon sov i det hela tiden.
  • 2 -3 mössor – Nu föddes hon i augusti och det var jättevarmt, hade bara mössa ute så en var helt lagom.
  • 2-3 pyjamasar (50/56) med fossingar – En i 50 hade räckt för oss, hon sov bredvid mig i blöja.
  • 2-3 bodys eller dräkter (50/56) – 2-3 var perfekt i och med att man inte vet om man får en kräkis eller inte. Och när man är ute eller har besök vill man ju klä på.
  • 2 byxor (50/56) – Ett par hade vart lagom.
  • 1 sovpåse – Den var alldeles för stor så användes inte.
  • Strumpor – 2 par var perfekt.
  • Dregglisar – De låg kvar i väskan, men hade vart sköna att ha eftersom hon sölade som jag vet inte vad när hon åt.
  • Nalle eller snuttis – Låg kvar i väskan.

Tillägg

Fick tips om vantar, och jäklar vad bra det var! Cleos naglar växte som ogräs, men vi bad om en fil och fick det! Även tips om kompresser till bröstvårtorna, vilket var bra! Det behövs innan brösten vant sig vid amningen. Även mysshorts till Seb var ett bra tips, även om han inte använde dem så mycket då han faktiskt sov hemma och inte bytte om när han kom dit. Men hade han sovit kan jag garantera att han hade bott i dem.

Hon är äntligen här!

Min älskade tjej är äntligen här. En stor klump på 50 cm och nästan 4kg valde att kika ut i v. 38 (37+6).

Vi mår bra, men anpassar oss till livet utanför magen. Så det är en paus härifrån, för er som vill se massvis med babybilder och vad vi gör på dagarna är snapchat enklast. Där heter jag granbergsara.

Vi är tillbaka snart med massvis av härligheter!

”Är du säker på att det inte är två?”

”Nej, jag är rätt säker på att min barnmorska struntade i att säga det bara!”

Om jag fått 10 kr varje gång jag hört den frågan så hade vi kunnat betala av lånen på lägenheten och köpt oss ett riktigt fint hus. Lägg där till varje gång jag fått höra ”Nu är det dags snart va?” och alla andra kommentarer som indikerar på hur stor jag är så hade jag varit miljardär just nu.

Jag förstår att det är jätteroligt och intressant när någon är gravid. Och har vi inte träffats på några veckor och bebis varit inne i en tillväxtfas så tar jag inte det minsta illa upp om du säger någonting om hur magen har vuxit, för det har den ju. Det är ju en unge som ska ha gått från att vara ingenting till att snart väga 3kg och vara 50cm lång. Såklart att det syns på mig. Det hade varit helt sjukt annars då jag har ett barn i min mage som är lika långt som min överkropp.

Men vad är det som gör att när man är gravid blir man utställd till allmän beskådning? Och att alla, ja alla anser sig ha rättigheten att kommentera som de vill. Och jämföra en med andra gravida. Deras systers barn var minsann inte så stor när hon var lika långt gången som jag var, och hon väntade tvillingar. Okej, tack för informationen. Vad ska jag göra med den? Är det okej för mig att berätta för dig nu att du minsann också blivit lite fluffig det senaste?

Har det totalt gått förbi folk att vi människor kommer i olika former, och att ingen är den andra lik. Jättekul att vissa kan träna och hålla formen tills ungen ploppar ut. Att de får energi av att vara gravida och att de går upp 2kg. Superhärligt för dem. Att de dessutom kanske kan vara 180cm och har så lång överkropp att barnet får plats där utan att det syns. Inget konstigt där heller. Sedan finns det ju de som är 150cm långa. Som helt omöjligt kan få plats med ett barn i sin kropp utan att det syns. De kommer se jättestora ut, och jag lovar er att de vet om det. Alla äger en spegel i dagsläget. Det kanske är skitjobbigt för dem?

Själv blev jag dödstrött, tröttare är vad jag var innan, när jag blev gravid. Jag var glad om jag orkade hålla mig vaken en hel dag. Och när jag för en gångs skull fick lite energi runt vecka 20, tänkte att nu jäklar vänder det. Började hålla igång lite. Då kom sammandragningarna och sjukskrivningen med besked om att jag inte fick anstränga mig för då skulle jag äventyra lillans liv. Kul. Dessutom har min kropp bestämt sig för att den älskar vatten, alltså ÄLSKAR vatten. Till och med mina fingrar har dubblat i storlek. Jag har lagt på mig nästan 20 kg, och det mesta är på magen och låren. Gissa vad det är? Jo vatten. Självklart syns det på hela mig då. Det betyder inte att jag väntar tvillingar. Det betyder inte att jag, i vecka 30 vill höra att det ser ut som jag är överburen. Jag vill inte höra hur svullet mitt ansikte är heller för den delen. Tro mig, jag jobbar som makeupartist, jag har full koll på mitt ansikte. Jag har till och med fått höra av folk att de inte förstår hur jag ska kunna förse mitt barn med mat eftersom jag har så små bröst.

Vet ni hur jobbigt det kan vara att vara gravid utan storlekshets? Hur mycket annat det finns att oroa sig för, så som att bebisen inte rör sig som den ska, att den inte vänder sig och trehundrafemtiofem andra saker. Att behöva jämföras med andra personer, och få höra kommentarer om hur ens utseende avviker från ”normen” är inget man vill lägga till på oroslistan. Vare sig du anser att jag är för liten eller för stor för vad som passar ditt tycke!

En bild på mig, min alldeles för stora mage innehållandes minst 2 barn, 4 katter och en hel del annat med sådär 25 dagar kvar till BF och en viktökning på nästan 20kg.

Ett tillägg som jag upptäckt nu det senaste. Det är detta med äldre män/gubbar som tror att en på riktigt bryr sig om vad de har att säga. Två dagar i rad har jag fått ropat till mig från långt håll adresserat med ”HALLÅÅ!!” och någonting om hur tungt det ser ut, hur jag orkar eller hur stor jag är. Och jag har försökt att bara strunta i det. Men då kommer ”Hallåååå, hallåååå! Vad oförskämt att inte svara!” Det är för mig helt otroligt att jag är oförskämd för att jag inte vill lyssna på vad de har för åsikter om min kropp.

Min Babyshower

Förra veckan drog mina fantastiska vänner ihop en babyshower för mig, och oj så bra det blev. Vi fikade gott, åt bubbel och hade det supermysigt. Det höll på ganska så länge men så blir det väl när man inte ses så ofta och bara försvinner iväg i pladdret. Var så glad att hinna få träffa alla och bara ha det mysigt!

Dessvärre blev det inte så mycket bilder tagna, men så brukar det väl vara när man har roligt? Man glömmer av att föreviga det hela och bara flyter med.

Nu återstår det att se vem som vinner gissningsleken, när hon dyker upp, hur mycket hon väger och hur lång hon är. Själv hoppas jag att alla har fel och att hon dyker upp ca nu. Men själv har jag gissat på 16e, så kanske väntar skruttan tills dess. Även fast hon börjat visa att hon vill komma ut nu med mycket värkar och annat skojigt. Tur att vi fått hem allt och är redo för henne!

Hallonbladsiste

Nu när lillan är i princip färdigbakad så är kroppen redo att börja förbereda sig och då kan man hjälpa kroppen lite på traven. Inget som får igång förlossningen men något som hjälper till. För att stärka livmodern inför förlossningen, för att minska blödningen hjälpa läkningen. Då kan man dricka hallonbladste, eller som jag hallonbladsiste.

Det som hjälper kroppen är alla vitaminer som är i teet, och det skadar ju ingen att dricka vitaminrikt kallt te i denna värmen så jag kör på! Dock har jag förstått att man inte får börja dricka för tidigt i graviditeten då det kan stärka sammandragningarna, dock har mina blivit lugnare i samma veva som jag började dricka så det är nog väldigt personligt (eller så finns det inget samband överhuvudtaget).

I mitt iste har jag haft:
Hallonblad
Nu3 Kokossocker
Mynta
Lime
Honung

Har haft i lite på måfå och sedan kokat upp och smakat av. Därefter lät jag det stå ett litet tag och hällde sedan över is och drack. Sparade det som inte fick plats i en kanna i kylen. Kanon att ha färdigt.

Gravid vecka 35 – about to pop!

Nu går jag in i vecka 35 och det känns kan jag lova er! Jag kunde inte hålla mig längre, hade bestämt mig för att vara en stor klump som inte hade någon aning om hur mycket jag lagt på mig. Men nyfikenheten tog över och jag kan ju säga att det inte inte var så mycket som det känns. Visst har jag slagit i mitt rekommenderade, på 16 kg. För med mina 37 dagar kvar är det precis vad jag lyckats gå upp. Ja ni hör, 37 dagar kvar! Och jag är en 70 kilos vattenballong. Men det finns inte så mycket att göra åt saken. Jag rör på mig så mycket jag orkar vilket är ungefär max 500m åt gången i lugnt tempo. Kör jag på mer så kommer sammandragningarna som ett brev på posten och då vill jag mest börja gråta för att det gör så ont. Förvärkar mixade med att relaxinet gjort sitt med min rygg för att den ska vara mjuk och fin är kanon!

Jag vet att jag inte ska säga detta. Men jag är så jävla färdig med att vara gravid nu! Nu vill jag bara att hon ska komma ut. Men trots att det mesta är klart och att 90% av alla som föds nu klarar sig, vill jag ju såklart att hon ska vara klar när hon kommer.

Sömnen är ett skämt dessutom.  Sover ca noll just nu och det lilla jag sover har ingen kvalitet alls. Inatt vet jag inte vad jag gjorde, har möblerat om hela sängen och Sebbe, dessutom tyckte jag att sova på mage var en bra idé. Så när jag vaknade låg jag och sov en meter över sängen. Rimlig sovställning. Och det är väl därför jag är ännu virrigare än vanligt. Trodde jag redan drabbats av gravidhjärna och förvirring, men det var bara en lightversion. Nu mer är det svårt att förstå vad jag pratar om alls när jag säger saker, inte ens jag själv vet hur jag tänker längre.

Vad sysslar bebisen med då?

Mest lägger på sig fett hon ska ju gå från 15% nu till 30% när hon väl kommer ut, och såklart att växa till sig lite till. Hon övar på att äta och att andas för att kunna t hand om sig själv när hon väl är ute. Mer än det ligger fokus på att utveckla hjärnan så mycket det bara går. Och såklart att jäklas med mig genom att sparka så mycket det går och att se hur mycket hon kan trycka nedåt utan att jag går sönder. Och det är ett starkt bustroll där inne kan jag säga.

Gravid vecka 34

Nu går vi in i vecka 34 (33+0) och det är inte långt kvar, en månad tills man räknas till fullgången och bara en vecka tills man inte ens försöker stoppa förlossningen om den sätter igång. För redan nu så är det så pass bra med lillan att hon kan andas själv om hon skulle bestämma sig för att komma ut. Dock behöver hon fortfarande mycket värme och näring så trots att jag har det rätt segt just nu med sömn och kaotiska hormoner så skulle jag nog vilja säga att jag klarar det här i några veckor till. Tänk er, det är lite mer än 6 veckor tills hon är beräknad. 4 tills jag gissar på att hon kommer, och så lång tid vill jag hålla henne inne.

Det är helt sinnessjukt vad tiden gått fort, så kort tid tills vi har vår ögonsten här och inleder ett nytt kapitel i livet, som föräldrar. Och jag är så överlycklig att det är med den personen som det är. Sebbe kommer att bli världens bästa pappa, det vet jag!

Hur går det för mig då?

Sömnen är ju inte att leka med direkt, hela förra veckan kände jag mig som ett ras, har inte fått sova någonting alls nästan. Har varit varm, obekväm och haft ont. Detta om vartannat hela nätterna. Har vart vaken mesta delen av tiden. Dock har helgen varit bättre och med fläkten på hela nätterna har jag inte varit varm i alla fall, vilket har gjort att jag lättare kunnat somna om. Men denna jäkla svullnad har till och från gjort att jag haft ont hela vägen ut i fingertopparna.

Magen håller som ni ser på att explodera, men med tanke på att lillskruttan ska växa lite till då det fortfarande bara är en liten bebis där inne så lär jag ju bli en stor boll innan hon kommer ut. Kommer rulla fram om några veckor. Men ska väl inte klaga egentligen, har ju det ganska så lätt. Kan klampa runt i klackar en dag, kan äta det mesta, men får se till att vila något enormt och har lärt mig hantera värkarna relativt bra redan vad gäller andning, så själva förlossningen är jag extremt lugn inför. Men fy i helvete vad tungt och jobbigt det är, och man blir ju inte lyckligare av att inte sova direkt.